singstar

...för vad titeln på den här posten ska va. Whatever. Isbitskrig. T.o.m. kaffe med coffee whitener kan va gott. Om man tillsätter bitt litt socker. Eller bitt litt Bailey's. Oj! Seriöst. Vakna halv 9 fast jag somna så där 5-tiden. Tror Gud vill att jag ska skriva klart min uni-uppsats. Det började gå mycket lättare att skriva så fort jag satt in evangeliet. Obedience is a key to blessing. Mr. vad-han-nu-heter som är min lärare behöver väl också få höra lite good news. Sol över fjällen.

My freedom, my reason, my Saviour that's what You are to me
You free me, complete me, My Saviour that's what You are
There's no other like You, there's no one beside You
You're more than my heart can contain

En annan sak som jag ska göra idag är packa ihop alla mina saker för att se hur mycket plats de tar. I know I'm soon done with this place. Så är det bara. Det har varit bra, men snart är det dags att dra vidare. Nu fick jag lust på iskaffe. Alltså kaffe med is, inte kaffe med glass. Alltså kaffe i glass med is. Nej...alltså höh. Alltså kallt kaffe i latteglas med isbitar i. Med äkta mjölk. Inte coffee whitener. För jag har inte lust på mer socker. I am rumbly in my tumbly. No I'm not. Det er bare Ole Brumm som sier så. Det står skrevet. På min kopp från Disney Store. Men äsch. Nu kan jag inte ta en bild av den och sätta in här för min kamera är i England. Kanske senare en dag. Ska uppdatera people-albumet också.

You're the One that I live for

Förra veckan

...körde jag bil över fjellen från Bergen ner till Östlandet

...bodde jag i en "gammal psykiatrisk by" (-Tommy) dvs på Österbo rehabiliterings- och evangeliesenter

...var jag 5 gånger i Sverige och en gång i Oslo

...red jag 2 gånger utan att falla av och få hjärnskakning

...blev jag matförgiftad och värmeslagen och låg följaktligen en kväll i sängen och skakade

...drack jag en massa ramlösa med granatäpplesmak

...hade jag många intressanta och givande samtal med människor som varit/är rus- och stoffmissbrukare

...fick jag se dessa människor möta Gud starkt och bli förvandlade i Hans närhet på de möten vi hade









Teamet från vänster: Kate (min surrogatmamma!), Selma & Tommy, Christian, Mikko, och Per André (halleluja! haha). Dessutom var Kates barn Hanna och Mats Erik med (surrogatsmåsyskon). Härliga!


Jag trivs. Fortsatt. Fast det har varit en massa rart på gång. Men Gud förändras aldrig, det är bara vi som kan bli upptagna av andra ting och glömma bort det vi har sett och hört. Men för min del vill jag inte tiga. Han är bäst, så är det bara! Häst är inte bäst, de kan faktiskt vara ganska jobbiga. När de är egensinniga och hellre vill äta gräs än förstå att det faktiskt är jag som är chefen när jag sitter på ryggen.

Jaja. Imorgon är det 17:e mai. Då ska vi ut på byen och se på när det norska folket går i tåg. I övermorgon är det 18:e mai. Då ska vi se på semifinalen i Melodi Grand Prix. På lördag är det final - jee!

Ha det fint folkens :)

Auuu!

Alla mina försök att börja träna igen slutar med att jag får hjärnskakning. Hur är det möjligt?
Kanske problemet är att jag har lust att testa så många nya ”extremsporter” som jag inte riktigt behärskar ännu. Hittills är det snowboard (vilket jag faktiskt var ganska bra på trots allt, det var bara det att jag åkte utan hjälm och det var märktes ju den ena gången jag föll på huvudet…), tvåmanskullerbytta (borde ha förstått att det är lurt att böja huvudet inåt när golvet närmar sig) och nu senast parkour. Skulle testa landing from height i vår trappa, och precis när jag skulle hoppa från 5:e trappsteget sa Lotta ”det är kanske bäst att akta huvudet så du inte slår i kanten däruppe”. ”Ja” sa jag. ”Det har du kanske rätt i”. Så hoppade jag. Och slog i kanten. Och fick en svaer bula mitt på huvudet. Och så dog ytterligare några stackars hjärnceller.

Lite senare skulle jag träna breakdance hos Mariann, eller öva upp balansen åtminstone. Men när jag ställde mig på huvudet så kom jag ihåg bulan och brasilienarnas välvalda visdomsord: ”you have to be careful, you can die.” Så i natt valde jag att hålla mig till en någorlunda trygg joggning från centrum hem. Jag testade bara lite att hoppa upp på väggarna och kanterna (wall run och rail precision). Men jag tror att man hade haft nytta av att ha tränat redskapsgymnastik eller dylikt om man funderar på att börja med parkour eller nåt sånt. Och det har ju inte jag…men jag tror istället. I believe I can. I believe I will. I believe I’ll go on. Dreams are real. It would perhaps be good to focus your dreams however, so that you really know what to work on and for, and what you want to see fulfilled…

Detta är parkour: www.le-parkour.com

Och detta är brasilienarna :)

Klockan är 00:22.

Det är ju lite kul att det är vår och att vi lagat mjöd och att jag fick börja-baka-mitt-i-natten-för-det-var-så-länge-sen-jag-gjorde-det-inspiration och att vi därför får nästan dagsfärska baguetter med oss på vår första-maj-pic-nic imorgon. Jag har en känsla av att detta verkligen kommer att bli ett långa-hemlagade-uttryck-av-ord-sammansatta-med-bindestreck-inlägg. Nu sitter jag i vårt kök (snart har jag faktiskt suttit med datorn nästan överallt i vårt hus kom jag på) (nångång när jag kjeder meg kan jag roa mig med att skriva tio minuter på min uppsats – eller säg 100 ord hellre så blir det inte så stressigt – på nya ställen all-over-our-house) (det här kommer dessutom att bli ett inlägg rikt på komplicerade-Marie-parenteser som går in i varandra och orsakar att läsaren tappar tråden i det jag försöker få sagt (antalet komplicerade-Marie-parenteser som krävs för att läsaren ska tappa tråden varierar antagligen från individ till individ) (men nu tror jag nästan att skribenten själv datt av, och lika så gott det för nu måste jag baka ut bröden)) och måste ta en paus men återkommer strax.

Så ja, nu sitter jag alltså här och väntar på att baguetterna ska jäsa. Fann ett recept på varmkorv med bröd på samma webbsida. Det tycker jag förtjänar ett omnämnande! Hihi. Herlighet. Lyssnar på the Corrs och tuggar grönt sour apple tuggummi från Englandsbåten. Undrar hur länge jag kommer att nämna nånting om England i varje inlägg här framöver? Idag har jag stått i oppvasken hela dagen på jobbet, men jag hade nog det trevligt för det. Måste ju utvecklas i min oppvasktjeneste också :) liksom i allt annat. Och så har jag kommit på att ett vänligt ord faktiskt kan göra under, som psalmboksången vi sjöng på morgonsamlingarna i lågstadiet påstår. Var vänlig mot Ian-sin-tante-som-bare-gir-kjeft-og-banner som jag blev varnad för häromdagen. Resultatet var att hon nästan log! Egentligen är det ju Bibeln som säger så, så jag borde inte ha blivit förvånad.

”Vi är så unga nu, vi är så unga, så unga nu.”
Mina ögonlock är därför inte tunga nu.
Men oj, vad det jäser på spisen.

Klockan är 01:14.