singstar

Jag hör till di där som int kan sluta tro. Vad som än händer och hur skit jag än mått och hur mycket jag än vänder mig bort från sanningen eller int sku orka ta itu med nånting så har jag aldrig slutat att i varje sådan situation någonstans inifrån ropa på Gud om hjälp. Och nej, man säger att Gud inte är någon candy machine, men ibland känns det faktiskt som han nästan är det ändå. För oavsett hur jag har betett mig så brukar han rädda mig. Förr eller senare.

Kanske det är just det han vill att jag ska bli trygg på. Att han älskar oavsett. Att hans planer och vilja för mitt liv står fast. Att oförklarliga saker som man går igenom i sista hand blir just de utgångslägen där han kan verka i en som starkast, och att ens rebelliska tankar egentligen bara visar prov på att man är seriös: jag vägrar gå med på det här. Jag vägrar att acceptera att livet är så här, och jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig.

I övermorgon får jag veta. Om den där platsen i Sheffield verkligen är min. Om någon hade annullerat bara för att jag skulle fatta att jag verkligen ska till England ren i höst utan att behöva göra nånting för saken själv och utan att börja göra upp en massa plan B:er. Människan gör upp så många planer men jag tror ändå att det är Gud som styr hennes steg.

Och igår, när jag inte hade någon som helst lust, så mötte han mig och använde mig och bekräftade de områden som jag egentligen redan vet är ”mina”. Det jag ska jobba med och för och fungera i. Jag älskar mitt liv just nu. Och jag är tacksam över att jag får göra det. Jag tycker om tuggummi.